Tills på måndag för ni njuta av en vy från Etosha

Jag måste ta och ändra utseende på min blogg nu, men jag vet inte hur jag vill att det ska se ut.
Jag behöver få någon idé för det känns ju tråkigt att ta samma som jag hade innan jag gjorde om den till afrikabloggen.


En Oryx i Namibia.
Denna bild är tagen första gången jag var ner till södra Namibia och stället där vi spårar de rovdjur vi släppt fria.
Att jag sen blev den enda som varit där nere i totalt 17 dagar utan en signal eller ett enda tecken på att det finns några rivdjur i närheten är en helt annan historia.

Nu är det långt ifrån första gången jag ser detta, men idag skrev aftonbladet om detta igen (http://www.aftonbladet.se/temafotofilm/article6151445.ab)Det är inte första gången jag ser detta, men fortfarande tycker jag att det är lika otroligt och underbart som första gången. Det är en fotograf som blir "matad" av en vild sjöleopard. Kolla in hans berättelse på YouTube är man också får se några av de underbara bilder han fick till från detta tillfälle.

Nu är det snart slut på denna vecka också. Ska bli så skönt.
I natt fick en katt som jag föttt upp kattungar. Lulu heter hon och hon födde 2 små flickor och en liten pojke.
Så här såg lilla Lulu ut när hon flyttade från mig.


Gjorde ett juökort idag också, måste ju försöka börja i tid om man ska hinna klart till julen. Jag brukar aldrig göra det. Varje år bestämmer jag mig för att jag ska göra en massa julkort och skicka till folk, men det brukar bara bli ett eller två skickade kort. Beror på slöhet kanske ;)

Hela världen snurrar och jag har ont i huvudet, ont i kroppen och orkar knappt hålla mig vaken.
Jag tror jag håller på bli sjuk. Och hur kul känns det? Jag vill bara lägga mig ner i sängen och inte klliva upp på flera dagar.

Så här kan det förresten gå när man kör bil offroad i Namibia när det nyligen varit regnperiod. Det blev lera och bilen sjönk, hur kul som helst. Vi var tvugna att gräva och gräva för hans för att ta oss loss.

Nu kanske det inte är lika uppenbart för er som det var för mig den dagen jag tog dessa bilder. När jag stod där i värmen och såg detta så kände jag bara att jag var hemma, hemma i Sverige alltså. Utsikten jag hade var precis som vilken dag som helst hemma när jag bodde i södra Sverige. När man inte sett det själv och inte varit i Namibia så kanske man inte får samma känsla som jag gjorde, men nog tycker jag att dessa bilder lika gärna kunnat vara fotade hemma i Sverige... Eller vad säger ni?





Nu är inte bilderna tagna för att vara fina eller fotografmässigt bra på något sätt, de är enbart tagna för att jag ska kunna visa och komma ihåg hur lika jag tyckte att Namiba och Sverige faktiskt var ibland.

Trots att det mest bara är öken och platt och varmt i Namibia så finns det ett flertal underbara platser. Det är alltifrån härliga vattenlandskap till mysiga solnedgångar och djurliv. Här är ett exempel på en härlig plats i norra landet där det är något blötare än i det annars så torra landet.

Det går ju inte att komma ifrån att det är jobbigt att vara jobblös. Jag vill verkligen kunna försörja mig själv. Jag vill kunna bo och äta och handla sådant som jag behöver. Jag vet inte var jag ska börja riktigt, det är så svårt. Jag har sökt jobb på jobb, jag har spontanansökt massvis av jobb, men det är ingen som nappar någonstans alls. Det är verkligen inte kul. Samtidigt vill jag inte tillbaka till Namibia, men där hade jag ju ändå ett jobb, något att göra. Hade jag fått bättre betalt eller mer uppskattning så hade jag nog varit kvar fortfarande, men nu blev det inte så. Jag kan ju inte påstå att jag ångrar att jag åkte hem, för det gör jag absolut inte. Att åka hem var det bästa jag gjort, men ännu bättre skulle det bli med lite pengar på kontot.

I bildväg går vi nu från skadade och blodiga painball-spelare till skadade babianbebisar. Flickan på bilden heter Sarafina och hon upphittades när hon var någon vecka gammal. Hon hade tappat allt hår och hade bölder över hela kroppen. Ingen trodde att hon skulle överleva, men hon klarade sig trots allt. Hon är bestämd liten dam och har stränga krav på vem hon tänker vara hos och inte. Varför jag var den enda på farmen som hon tydde sig tillf rån dag ett kan man fråga sig. Hon var svår för alla och hon protesterade och bråkade i timmar innan någon fick ta i henne. Att jag därför första gången jag såg henne kunde gå in i buren och hämta henne utan problem och dushcha henne och sätta på blöja och mata och allt var en chock inte bara för mig. Jag hade ju hört hus jobbig hon var och hur mycket problem alla hade. 6 månader senare var det i stort sett likadant, men jag klarade av det där utan problem i alla fall. Hon måste nog ha tyckt om mig, och jag som inte gillade babianerna. Haha. Jag måste erkänna att Sarafina omvände mig lite, även om hon var den enda jag egentligen tog hand om...

Då var helgen slut och jag är tillbaka i stan.
Fortfarande jobblös trots otaliga försök att hitta något. Undra hur det här ska sluta, jag måste ju börja få in pengar snart.

Det har varit mer eller mindre fullt upp i helgen så några foton hann jag inte med att ta. Det blev fortsättning på broderiet som måste vara klart till jul. Annars så monterades ett IKEA-kök och det åts hemlagad pizza i vedeldag ugn, inte helt tokigt faktiskt.

För att fortsätta med painballtemat så visar jag här en bild på hur det kan gå när man blir beskjuten på lite för nära håll. Vad som inte syns på denna bild är ett likadant märke på insidan av låret där jag lyckades skjuta denna stackars tjej. Hon hade rätt ont i kroppen efteråt kan jag meddela.

snart dags att fara till skogs igen. Ska bli härligt trots att jag ska hjälpa till att skruva ihop ett kök från IKEA.
kanske lyckas jag ta några vettiga bilder denna helg, men det säger jag ju varenda gång jag åker iväg. Jag vet bara inte vad jag ska fota just nu, har lite brist på inspiration kanske, vad vet jag.

Tills dess får det duga med några gamla bilder från en painball turnering i värmen i afrika.






Observera att mitt namn står med på denna bil... Detta eftersom jag varit med och byggt paintballbanan.
Mycket jobbigare än man kan tro eftersom mitt jobb innebar att rensa bort ett hundratal taggiga träd med hjälp av ett par handskar och en slö machete. Jobbigt, men faktiskt riktigt skoj. Och dessutom var jag helt ärligt riktigt jäkla bra på det. haha

Nyss när jag var ute med hunden så var det någon som skrivit Erika i snön utanför universitetet. Nu var det ju inte just mig som det menades, men det var lite skoj ändå... Någon bild kunde inte tas tyvärr då jag inte hade kamera eller mobilkamera med mig...

Tiden som brukar gå så snabbt går helt plötsligt så långsamt. Det känns som om denna dagen har pågått i all evighet och fortfarande är den inte slut. Morgondagen är ännu en långsam dag som bara går ut på att vänta på fredagen och resa bort från stan. Jag vill åka nu och aldrig komma tillbaka...

I natt drömde jag att jag var tillbaka i Afrika, det var konstigt och så verkligt på något sätt.
Jag hade alla jag tyckte om där och det var trevligt, men samtidigt när jag vaknade så var jag så otroligt glad att jag vaknade upp i sängen hemma i lägenheten med vinter och kallt utanför. Jag vill verkligen vara hemma, jag vill inte vara någon annanstans än här. Visst kan jag sakna värmen och solen, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll att varje dag är en kamp mot kylan och känslan av att ha ett skelett av is, jag vill vara här ändå...

Wish me luck... =)

I kväll åker jag till skogs igen. Mest bara för att komma bort från staden lite och få veckan att gå lite snabbare. Kanske blir det lite god mat och smattrande från vedspisen ikväll. Kan inte vänta på att få åka iväg. Veckorna brukar gå så mycket snabbare när man får åka bort sådär en kväll mitt i veckan. I kväll är det dessutom premiär av något nytt jaktprogram på tv4 sport, inte för att jag personligen har någon större intresse av jakt så, men det finns ju andra som har det. Det blir säkert skoj att titta på det också. Kanske laddar upp med lite film senare också, finns ju massvis av godis och grejer kvar sen i helgen så...

Idag kände jag att jag saknade de små barnen i Namibia lite. Man undrar lite hur de har det och hur det går för dem. De har fått en ny skola och allt nu, och jag är inte där. Det känns så konstigt. Kommer så väl ihåg den dagen jag åkte till södra Namibia och alla barnen trodde att jag skulle åka hem till Sverige, de var jätteledsna och ville inte låta mig åka. Det går inte riktigt att förklara för dem att man kommer tillbaka för de förstår inte det. Sedan när jag en vecka senare kom tillbaka och de satt i skolan allihop så sprang de upp och blev så glada och bara kramades med mig och hade sig i flera minuter. De är så oerhört söta och jag saknar dem faktiskt. Denna gång när jag for så var de inte ens där, så de förstod nog inte riktigt att jag skulle åka ens, undra vad som förisgår i deras huvuden egentligen när folk bara kommer och går så där hela tiden för dem...