Bergsklättaren
I måndags var vi och klättrade i berg här i närheten. Det var spännande.
Jag fick uppfattningen om att det skulle vara en rätt enkel trip upp för berget, mer som en vandring än en klättring, men jag hade ganska fel. Vägen upp började bara bra, inga större problem direkt. Några tjejer som gapade halsen av sig när de fick syn på en spindel (som förövrigt visas på bild längre ner i detta inlägg). Sista biten var dock något jag inte riktigt hade väntat mig om man säger så. En vertikal vägg av sten och vi skulle klättra upp utan det minsta hjälp av rep eller annat. Nu gick det bra, men ändå. Om någon hade gjort ett endaste litet misstag så hade detta inneburit ett långt fall om man säger så. Väl upp på toppen känner man en sorts lättnad och är glad att det är över och det är skönt att presterat något. Sen inser man ju att man måste ta sig ner igen också, haha.
I mitt fall brukar ner vara lättare än upp och så var det väl i stort sett denna gång också, men det var en liten incident där i början när jag nästan trodde att jag skulle dö... hahaha.
Vi träffade på ytterligare en vertikal vägg av sten som vi var tvungen att passera. Detta borde inte ha varit några större bekymmer för mig egentligen, men jag lyckades på något sätt komma för högt upp och stod tillslut med fötterna där alla andra hade sina händer. Fanns ingenstans för mig att sätta varken händer eller fötter och jag var totalt fast. Satt där ett tag med resten av gänget bakom mig och kände att jag kommer att ramla ner. Händerna började glida och även om fallet inte skulle varit så långt så är det ju inte så skönt att landa på en hög av hårda stenar. Utbrister tillslut att jag inte tror att jag kan klara det där själv och att jag nog behöver hjälp av killen som ledde klättringen. Räckte med att han tog min hand så att jag kunde "hoppa" ner till rätt plats, men ändå. Ska väl inte påstå att jag var rädd, men jag var nog inte direkt självsäker heller i det läget. Resten av klättringen gick fint och det var skönt att få komma bort från datorn och röra på sig lite.
Här är några bilder från dagen i ära:
Jag fick uppfattningen om att det skulle vara en rätt enkel trip upp för berget, mer som en vandring än en klättring, men jag hade ganska fel. Vägen upp började bara bra, inga större problem direkt. Några tjejer som gapade halsen av sig när de fick syn på en spindel (som förövrigt visas på bild längre ner i detta inlägg). Sista biten var dock något jag inte riktigt hade väntat mig om man säger så. En vertikal vägg av sten och vi skulle klättra upp utan det minsta hjälp av rep eller annat. Nu gick det bra, men ändå. Om någon hade gjort ett endaste litet misstag så hade detta inneburit ett långt fall om man säger så. Väl upp på toppen känner man en sorts lättnad och är glad att det är över och det är skönt att presterat något. Sen inser man ju att man måste ta sig ner igen också, haha.
I mitt fall brukar ner vara lättare än upp och så var det väl i stort sett denna gång också, men det var en liten incident där i början när jag nästan trodde att jag skulle dö... hahaha.
Vi träffade på ytterligare en vertikal vägg av sten som vi var tvungen att passera. Detta borde inte ha varit några större bekymmer för mig egentligen, men jag lyckades på något sätt komma för högt upp och stod tillslut med fötterna där alla andra hade sina händer. Fanns ingenstans för mig att sätta varken händer eller fötter och jag var totalt fast. Satt där ett tag med resten av gänget bakom mig och kände att jag kommer att ramla ner. Händerna började glida och även om fallet inte skulle varit så långt så är det ju inte så skönt att landa på en hög av hårda stenar. Utbrister tillslut att jag inte tror att jag kan klara det där själv och att jag nog behöver hjälp av killen som ledde klättringen. Räckte med att han tog min hand så att jag kunde "hoppa" ner till rätt plats, men ändå. Ska väl inte påstå att jag var rädd, men jag var nog inte direkt självsäker heller i det läget. Resten av klättringen gick fint och det var skönt att få komma bort från datorn och röra på sig lite.
Här är några bilder från dagen i ära:
Kommentarer
Trackback
