Det har ju inte varit många bevis på att jag faktiskt är i Namibia, dvs inte många bilder på mig. Jag försöker så gott det går att undvika kamerablixtarna här, men ibland är det lättare sagt än gjort. (vilket man ju kan se av diverse mindre smickrande bilder på facebook, haha) Jag blev väl dock övertalad att få en bild tagen häromdagen, så här har ni beviset att jag faktiskt befinner mig i Afrika.



Livet rullar på som vanligt här och jag börjar känna mig mer och mer hemma. Även om jag fortfarande känner för en liten break och en resa hem i några veckor. Jag trivs här och blir nog kvar ett tag i alla fall. Hemma finns alltid kvar.

Längtar efter knäckebröd, messmör, ost och kaviar. O'boy och filmjölk, kladdkaka och glass. Längar efter Printzen och familjen. Satt igår och kollade på en massa kaniner och kaningårdar och jag fick nån slags nostalgiönskan att börja föda upp kaniner igen. Jag vill ha en liten gård med höns och kaniner och ankor.

Min dator bråkar med mig när jag ska göra mina videos. Programmet crashar hela tiden och något som brukar ta 5 minuter kan ta flera timmar. Det är rätt frustrerande och det gör mitt jobb svårt och mina dagar fyllda av ilska. Så pass illa att jag i natt drömde att jag hade världen fight med en i personalen. Jag vaknade på morgonen och var arg som ett bi, sen insåg jag att jag bara drömde, men trots det så retar jag mig fortfarande på det som personen ifråga sa. Konstigt hur hjärnan fungerar ibland. Denna stackars person är totalt oskyldig men jag går runt och är smått irriterad i alla fall, är nog tur att personen ifråga inte är här just nu. hahaha

Internet har varit nere hur länge som helst, antar att det är sånt man får ta när man bor mitt ute i den afrikanska bushen. Har varit lätt irriterande i alla fall.

har haft massor med jobb att göra, men det är ju bra på ett sätt. Lyckades äntligen få åka ner till NamibRand som jag velat göra så otroligt länge nu. Har varit där en vecka och slitit. Det är jobbigt, men helt underbart på samma gång. Ville verkligen inte åka tillbaka hit, ville stanna kvar där nere.
Har vandrat och spårat geparder och leoparder, har klättrat i berg och studerat djur. Har haft det så bra. Vi vandrade 27km en dag över stenig terräng och klättrade upp för x antal små berg för att signalera efter en Leopard vars GPS-halsband verkar ha slutat fungera. Vi hoppas bara på att VHF-delen på halsbandet fortfarande fungerar så att vi i alla fall kan få en signal, men det verkar inte så lovande. Jag fick ont i fötterna, men hade skoj ändå. Jag och Flo var därnere tillsammans med 3 volontärer och två av dem var med oss på den långa vandringen. Måste säga att jag blev lätt imponerad över deras hastighet. Normal sett så brukar vi behöva vänta på folk hela tiden, men det flöt på riktigt bra denna vecka. Usch vad jag önskar att jag kunde åka tillbaka.

Resan ner började mindre bra. Vi fick punktering på ett av däcken när vi bara hade 40 minuter kvar av resan. Eftersom vi befinner oss mitt ute i ingenstans så är det där med mobiltäckning inte att räkna med alls. Helt ärligt så ska det inte finnas någon överhuvudtaget. Vi var 5 personer i bilen och vi skulle byta däck på bilen när vi inser att den som gjort iordning bilen till oss inte har skickat med några verktyg eller något att hissa upp bilen med. Vi är i stort sett strandade mitt ute i öknen utan någon chans till räddning. (trodde vi i alla fall). I ett desperat försök att få tag på hjälp sätter folkigång sina mobiler och klättrar upp på taket, men som väntat händer igenting. Jag sätter då igång min mobil och testar och tro på tusan att jag fick mottagning. Inte mycket alls, och ringa någon var bara att glömma, men jag lyckades få iväg ett sms och be om hjälp och slutligen så kommer Flo för att hjälpa. Snacka om att den situationen hade blivit en ypperlig reklamfilm för SonyEricson. Haha. Vi hade extremt tur att vi lyckades kalla på hjälp.

Här är några bilder:



Är det svårt att förstå varför jag älskar denna plats? ;)