Det går ju inte att komma ifrån att det är jobbigt att vara jobblös. Jag vill verkligen kunna försörja mig själv. Jag vill kunna bo och äta och handla sådant som jag behöver. Jag vet inte var jag ska börja riktigt, det är så svårt. Jag har sökt jobb på jobb, jag har spontanansökt massvis av jobb, men det är ingen som nappar någonstans alls. Det är verkligen inte kul. Samtidigt vill jag inte tillbaka till Namibia, men där hade jag ju ändå ett jobb, något att göra. Hade jag fått bättre betalt eller mer uppskattning så hade jag nog varit kvar fortfarande, men nu blev det inte så. Jag kan ju inte påstå att jag ångrar att jag åkte hem, för det gör jag absolut inte. Att åka hem var det bästa jag gjort, men ännu bättre skulle det bli med lite pengar på kontot.

I bildväg går vi nu från skadade och blodiga painball-spelare till skadade babianbebisar. Flickan på bilden heter Sarafina och hon upphittades när hon var någon vecka gammal. Hon hade tappat allt hår och hade bölder över hela kroppen. Ingen trodde att hon skulle överleva, men hon klarade sig trots allt. Hon är bestämd liten dam och har stränga krav på vem hon tänker vara hos och inte. Varför jag var den enda på farmen som hon tydde sig tillf rån dag ett kan man fråga sig. Hon var svår för alla och hon protesterade och bråkade i timmar innan någon fick ta i henne. Att jag därför första gången jag såg henne kunde gå in i buren och hämta henne utan problem och dushcha henne och sätta på blöja och mata och allt var en chock inte bara för mig. Jag hade ju hört hus jobbig hon var och hur mycket problem alla hade. 6 månader senare var det i stort sett likadant, men jag klarade av det där utan problem i alla fall. Hon måste nog ha tyckt om mig, och jag som inte gillade babianerna. Haha. Jag måste erkänna att Sarafina omvände mig lite, även om hon var den enda jag egentligen tog hand om...