Kylan får mig några sekunder om dagen att längta tillbaka till värmen i Namibia. Jag vet inte vad det är, men för varje dag är det något nytt som gör att tankarna flyger tillbaka dit ner. På ett sätt saknar jag det inte, men på ett annat så vill jag inget hellre än att vara där. Jag tror man lätt glömmer bort det jobbiga och tråkiga när man inte längre lever med det. Det är som om hjärnan gömmer undan det och bara vill minnas det som var bra.

Jag kommer ihåg familjen i Kavango som jobbade på majsfältet. Det var mormor, mamma och dotter som arbetade tillsammans i den extrema hettan. Jag förstår inte hur det orkar stå så hela dagarna och hacka i den stenhårda jorden med pinnar. Ingen vila, ingen mat, inget vatten. Att dottern dessutom var höggravid och såg ut som om hon skulle föda vilken sekund som helst gjorde mig inte mindre imponerad av dem. Jag antar att de gör det de måste för att överleva, men ändå. Vi har det nog rätt bra här uppe i kylan i alla fall...